Bjästa och hedern

Jag lyssnade för ett tag sedan på en fantastiskt bra föreläsare - Mikael Kurkiala, som är kulturantropolog och verksam vid Uppsala universitet. Han har bland annat skrivit boken ”I varje trumslag jordens puls – om vår tids rädsla för skillnader”. Han pratade under rubriken: ”Fadime dog för att hon var kvinna?" Kulturella perspektiv på hedersvåld”.

Mikael tar upp att människor ofta är etnocentriska – man tycker att mammas köttbullar är godast. Man är hemtam och tycker det som man är van vid, är det som är naturligt. Och att man inte är så medveten om sin egen kultur.

På frågan: Vad är kultur? Svarar Mikael Kurkiala att det är normer och värderingar som binder samman människor i gemenskaper. Och när människor åberopar att något är ”naturligt” så är det ofta egentligen en värdering.

Det finns ingen biologisk förklaring till varför tjejer kastar tjejkast. Utan maskulinitet och femininitet är något vi lär in. De biologiska skillnaderna förklarar mycket mindre i samhället än vad man tidigare trott. Och att vi alla är med och uppbär genusordningen, oavsett vad vi själva tycker, även dem mest stenhårda feminist kan omedveten vara med och upprätthålla strukturerna.

Han menar att den svenska mångkulturella ideologin har utgått ifrån att ett mångkulturellt samhälle är berikande. Och att man därför försöker överkommunicera likheter och underkommunicera olikheter. Men att vi ofta behöver en större kulturell kompetens.

Enligt Mikael är en förutsättning för att hedersmord ska kunna ske en grupp med synsättet att individen alltid är underordnad det kollektiva. Hedersmord är mord utförda i syfte att återställa äran för ett kollektiv, inte bara för en individ. Det förutsätter en bifallande grupp som belönar mord med ära. Han nämner en liknelse, där hedersmord kan liknas vid en trädgårdsmästare, där stammen på äppelträdet är det viktigaste, och grenar som sticker ut åt fel håll ska kapas.

I Uppdrag Gransknings fall från Bjästa, där en våldtagen flicka får hela bygden mot sig, medan den dömda pojken får allas stöd, är ett enormt tragiskt fall som upprört hela Sverige.

Här är det offret som skuldbeläggs. Och en hel vuxenvärld som anser att flickan antingen ljuger, eller så är det hennes eget fel. För killen var ju en populär och omtänksam pojke som inte stämmer med den vanliga bilden av en förövare.

Så trots detaljerade erkännanden och fällande domar i både tingsrätt och hovrätt ifrågasätts flickans historia. Man ifrågasätter om övergreppet verkligen kan ha skett, eftersom flickan hade haft tajta kläder på sig några dagar efter våldtäkten. Och man tror inte på att hon blev våldtagen, eftersom hon sades vara kär i gärningsmannen. Så trots brott och skrämmande händelser går hela byn samman och håller ihop.

Det som kommer upp till ytan i Bjästa fallet, är en form av hedersförtryck som även finns här hos oss i Sverige. Där hela byggden offrade den våldtagna flickan, för att skydda den unge mannens och hans familjs heder.

Och Bjästa är inte unikt på något sätt. Tyvärr. Det är alltför vanligt att våldtäktsoffer osynliggörs och att charmerande förövares brott bagatelliseras. Och enligt Skolinspektionen brister nio av tio svenska skolor i arbetet mot kränkande behandling. Nio av tio!